Love, love, love, love......

Är det fel att gå och vänta på att det rätte ska dyka upp? Är det fel av mig att bara gå och längta att den där kärleken med stort "K" ska komma och flyga iväg med mej på kärlekens vingar? Jag säger at jag inte orkar bry mej om allt som har med kärlek att göra, men om sanningen ska fram, så bara går jag och väntar på att den ska dyka upp. Har såklart träffat nån, men det har aldrig stämt. Inga fjärilar i magen eller något annat som jag förknippar med att vara KÄR! Jag kanske borde sluta leta så dyker den upp av sig själv, men nej, sån är inte jag. Djävulskt romantisk och fruktansvärt seriös, är nog det som skulle beskriva mej bäst, när det kommer till kärlek. Men ska man bara släppa sina tankar på kärleken för att den ska komma? Nej, jag tror inte det. Som Celine Dion en gång sjöng: Love comes to those who believe it, and that´s the way it is.....

Äntligen!!!!

Igår hände en mycket kuslig, men härlig grej. Har varit helt nere i en kille i flera år, och han har vetat om det eftersom jag sa det till honom för mer än ett år sedan. I alla fall så har vi fortsatt att vara nära vänner, och det har funkat bra. Men då igår när jag satt och pratade med honom och hans superwoman till tjej, så tittade jag på honom, och plötsligt fick jag bara känslan och tanken: Vad är det med dej som är så jäkla speciellt? Hur kunde jag bara falla så hårt som jag gjorde för dej? Vad i helvete tänkte jag på?! Och allting bara släppte! Alla känslor, alla drömmar och tankarna på att något skulle förändras, var som bortblåst!!! Att inte känna behovet av att träffa honom varje dag, eller att få en kram varje gång vi ses, var som en befrielse. Äntligen kan jag gå vidare och kanske våga chansa när det gäller någon annan, utan att behöva jämföra alla med honom! Så jäkla skönt!!!
Han har alltid haft lätt att få tjejer, men de har aldrig varit jag. Så många gånger jag grät över honom, och gjorde allt för att han skulle gilla mej på ett annat sätt än bara kompis, känns bara som bortkastad tid nu. Och innan han jag stört mej ihjäl på alla hans tidigare flickvänner, men den här som han har nu, rycker jag bara på axlarna åt, och bryr mej inte om det, och jag vågar erkänna att jag faktiskt gillar henne! En bra tjej, förutom att hon är så jäkla duktig på allt hon gör! Men nån måste ju vara det.

Hade en indre ångestattack igår, men det gick över efter ett tag. Är inte särskilt kul när det väl händer, men som tur är har jag lärt mej att hantera det.

Nu ska jag läsa "Glaskupan",och lyssna på den musiken JAG tycker om! Inte vad han vill att jag ska lyssna på! Kärlek åt alla!// Irisgoo

RSS 2.0