Cazze´s blogg

Just nu är jag väldigt ledsen över att jag verkar ha förlorat en av mina närmaste vänner, och det krossar mig verkligen. vi har känt varandra sedan vi var tretton, och visst, vi har varit stora ovänner, men på något vis har vi alltid lyckats hitta tillbaka till varandra. Tyvärr blev jag ju kär i honom, men han tog inte sig så hårt av det. Visserligen var det lite konstig stämmning när jag berättade det, och han sa att han inte kände samma sak, och jag kläckte ur mig något om att jag bara ville rensa luften och att jag hoppades att vi skulle fortsätta vara vänner, och han bara, visst. Sen dröjde det en vecka innan vi träffades igen ( påsklov), och då var allt som vanligt igen.

Anledningen till att jag kom att tänka på det nu, är för att jag la märke till att jag inte har pratat med honom på väldigt länge, senast tror jag det var när jag var hemma hos honom den 23 december förra året, och vi går ändå i samma klass! Och jag har gått och grubblat på detta väldigt länge, och frågat andra kompisar om vad de tror att det är som händer, men har liksom inte fått grepp om det. Förrän igår, när han och andra som har musikinriktning hade koncert igår, han spelade trummor, och jag kände mig sådär lite stolt för att han var så duktig, och plötsligt slog det mig: Vi har blivit äldre! Kanske har vi glömt bort hur tajta vi var på högstadiet, hur många gånger vi ville slå ihjäl varandra, men det var något som fick oss att säga förlåt till varandra ( för det mesta jag), men jag orkade inte vara osams med honom, utan jag ville bara att allt skulle vara som vanligt igen.  Just nu vill jag tillbaks till högstadiet när jag hade honom nära, för han är en av få människor som verkligen känner mig, och som jag kan berätta allt för!

Alla de gånger som han hjälpt mig, kanske inte tröstat, men peppat mig på sitt lilla egna vis, har stärkt mig. Speciellt i höstas när jag hade en djup depression, och dagen efter som jag var hemma hos honom, grät och sa att jag ville dö, att jag hade självmordstankar, så satt han där, spelade på sin gitarr, och bara sa så snälla saker och verkligen peppade mig genom att säga, att det var en fruktansvärt dålig idé, och han ville inte att jag skulle tänka såna tankar. När jag sedan skulle gå från SSU mötet, gav han mig en sån lång kram att jag var tvungen att säga att: nu får det vara bra, för jag höll på att börja gråta.

Han har varit en stor person i mitt liv, och detta inlägg kan verka löjligt, men jag måste få berätta om den här underbara människan som jag har fått glädjen att få känna, och fast vi har varit de värsta ovännerna, och jag har sagt att han är en sån idiot, så menar jag det inte.

Jag läste i en bok för ett tag sedan, och där skulle man tacka de människorna som hade haft en påverkan i sitt liv om man känner att nu är det dags att gå vidare, vilket jag inte gör, men jag tackar honom ändå, för allt stöd jag har fått och för att han har fått mig att tänka på ett annat vis... Så tack J....Tack♥